livet på kullen

Vi har startat årets äppelcider, det blev mycket frukt på Oranie-trädet och de mognar tidigt så det är mest av dem i damejeannen. Vi har köpt en ny råsaftcentrifug, tidigare har vi lånat mina föräldrars som är köpt 1979 och var väldigt bra. Den nya är lite kraftigare men har ett problem med att bli igenstoppad och behöver rengöras flera gånger per användning. Den har dock klarat de 38 liter vi pressat hittills i år, så nu räknar vi med att den också ska hålla i 30 år (nej, egentligen inte). Även om cidern blev bra förra året är äppelmusten alltid godast att dricka dagsfärsk.

Efter råsaftcentrifugandet ska musten silas och det hela tar sin lilla tid så att stå och spilla äppelmust på köksgolvet vid elvatiden på kvällen har vi gjort två gånger den gångna veckan, det var inte så kul.

Det är ett angenämt problem men ändå ett problem, frysen börjar bli lite för full. Vår något överambitiösa bönodling har en del av skulden. Förra året hade vi runt 40 tvåportionspåsar i frysen och i år har vi hittills kommit upp i ungefär 35 påsar. En gång i veckan har vi en full hink att rensa, förvälla och frysa in. Dessutom hinner vi äta oss mätta på dem nästan varje dag. Min favorit är störpurpurbönan, den är enkel att så, enkel att se om den är mogen, lätt att se i det gröna bladverket och ger väldigt mycket. Att de har en rolig färg (som dock försvinner vid kokning) gör det inte sämre.




Jag skulle vilja plocka mer lingon, förra helgen gick vi till "Mammas lycka" och plockade till oss fyra liter som det blev sylt av samma dag men nu är frysen för full och (nästan) alla mina syltburkar är redan fyllda. Vi får se, det kommer fler helger!

Idag är en fin dag, vi har nämligen redan hunnit bo på världens bästa plats ett helt år. Det har inte firats på annat sätt än genom att tillbringa den som en vanlig hösthelgdag med massor av mat. Man kan äta hemgjort äppelmos till frukosten, gå skogspromenad utan mening och mål, fika i solen på lilla uteplatsen i kökshörnan, äta asiatisk squashsoppa med kantarellmackor och hempressad äppelmust till lunch, ta bilen till "Samskogen" för att gå på ovana stigar och svänga höger vid "sittstenen" för att hitta svarta trumpeter, trattiga kantareller och gula dito samt en blomkålssvamp. Man kan steka blomkålssvampen till kvällsmat och ge den sällskap av tre sorters bönor, nypotatis, morötter, kokta rödbetor och stekt squash. Man kan gå en kvällsrunda i trädgården och äta en jordgubbe, hösthallon, victoriaplommon, oranieäppel, sockerärtor och massa björnbär. Det är inte att fira dagen utan att ära det gångna året, för det är precis så jag vill leva, äta det vi odlat själva och tillbringa så mycket tid som möjligt ute.





Haricot verts




Blomkålssvampen, innan stekning

När jag läste en artikel om att dela perenner blev jag förvånad över att rötterna kan bli så täta att de kväver sig själva och därmed plantan. Ju mer plantan försöker fixa problemet desto sämre mår den.

"Med tiden får många perenner ett kraftigt, tätt rotsystem vars egenskaper att ta upp näring och vatten till hela den stora plantan försämras. Du märker detta på att plantan blir lite glesare i mitten, ibland bildas ett bladlöst hål mitt i all grönska. Genom att gräva upp och dela plantor blir perennerna tätare och kraftigare i växten. Många perenner behöver delas med några års mellanrum för att behålla sin vitalitet."

Ärtväxter och gurkor ska man inte så på samma plats år efter år, då ger de mindre avkastning/blommor (säger mamma och mina empiriska, fruktlösa, luktärtsförsök).

På samma sätt behöver väl vi människor hjälp för att inte bli tomma i mitten utan blomma vackert. Vi behöver variation i var vi tar vår näring ifrån. Jag försöker tänka så när höstvindarna viner runt mig, att årstidens skiftningar är något bra, en nödvändig variation. Idag fick vi en varm dag men i natt hade jag mardrömmar (!) om att frosten hade hunnit ta allt i trädgården. Men jag älskar hösten, det är den härliga skördetiden!


Hösthallonen är som bäst just nu och ger bärlycka ända fram till frosten